ja men va kul!! nej ja är ironisk... 

varför känns de som man alltid går runt me massa ilska, vrede, tomhet o sorg?

ja känner allt de på+ en gång o gjort de nu ett bra tag.. känns som man inte kan prata me nån o gör man de så blir de bara massa ilska som kommer men när man e ensam eller står hos hästarna så kommer ångesten me tårar o ensamheten, hopplösheten.... känner sig värdelös o att man inte duger till nåt... ju mer folk ja har runt mig ju mer ensam känner ja mig.... o för o inte snacka om i stallet... där har ja alltid känt mig hel o att ja duger lika mycket som alla andra ända tills ja blev tvungen o byta stall... där står ja me mina 2 gamla travare tillsammans med en massa fina tävlingshästar i både hopp o dressyr..... mer ensam kan ja inte känna mig i stallet än va ja just nu gör... det är uppenbart att vi inte duger ja o mina gamlingar... inte fina nog... inte värt o prata me mig... inte äns rida ut me för hur skulle de se ut? rida ut men sån ful mäniska o hännes gamla fula travare me deras fina dyra tävlingshästar! ibland önskar ja att ja va en ståtlig örn o kunde flyga så långt bort från mäniskor som de bara gick... leva helt ensam o inte bry sig om nåt... ibland önskar ja att ja kunde lämna livet o få komma till min älskade o saknade pappa o bror... vad är det värt allt de? att känna så här o ha dom humören? varför får inte ja känna glädje? känna mig omtyckt o älskad? 

en sak vet ja iaf o de e att mitt humör svänger kraftigt o ibland hinner ja inte me de själv...