jaha va ska man säga?

va hos min läkare i förra veckan o de gick inte som ja hade tänkt mig... helt sjukskriven igen o dom ville lägga in mig men de blev ej så då ja skulle ha tjejvecka me min vännina då sambon va borta o så blev de. ska dit igen nu på onsdag o de kommer nog o bli så att ja blir inlaggd då...

de ända som snurrar i huvudet på mig är att de hade varit skönt o avsluta här o nu... 

går på nålar hela tiden o vet inte va ja ska säga eller göra för de duger ju ändå inte till nån.

orkar inte bry mig om nåt längre heller o varför skulle ja göra de? ja e ändå så värdelös...

sover inget, äter nästan inget.... ser bara mörker o åter mörker o ingen glädje alls... o inget stöd från sambon heller för den delen... kommer aldrig o glömma hans första mening när ja blev inlagd på psykauten för första gången... dom orden svider o gör ont lika mycket idag som då för strax över ett år sedan... 

va som händer i veckan återstår o se...

okej så för de första så är det väldigt längesen ja bloggade och det är av olika skäl som ja inte vill gå in på just nu. Men de finns en del saker som ja kommer o ta upp och bli inte förvånade om de blir rörigt för de e så de e i min skalle just nu. 

jag befinner mig precis mitt i mellan hoppet o förtvivlan... 

fick avliva min älskade hund i höstas o de tog hårt som fan på mig, saknar honom grymt mycket fortfarande o de kommer jag göra för all framtid.

sen är de de de där me julen, de ska va glädjen o hoppet högtid sägs de men för mig så va de tvärt emot... de ända ja kände va hopplösheten o ångesten. mådde riktigt dåligt och ville bara försvinna från livet o tankarna gick på högvarv dygnet runt, sov knappt o åt knappt inget heller, nu börjar de vända lite för mig får nån minut mer i sömn o äter lite mer än innan. 

kommit tillbaka till jobbet efter julledigheten och de har varit rätt okej, men visst de e ju inte så där fan va skönt att vara tillbaka på jobbet känslan men det är okej.

de går upp och ner för mig hela tiden.. men ha otroligt nog inte självskadat mig på att tag, sista gången va början/mitten på dec förra året. så lite stolt e ja över mig själv o de bör ja va o me dom orden så får de va nog för denna gången!

jaha då blev de inget inlägg igår men de gör inget för de hände inte så mycket igår ja för den delen inte idag heller för den delen. 

ja vet inte va ja ska säga... livet just nu känns som de står stilla o de e ju både på gott o ont.. 

men visst de e ändå kämpigt de ska ja lova o ja e ju så duktig på o visa en helt annan bild av hur ja mår.. en glad o nära till skrattet tjej.. hon kan väl inte må dåligt? jo då man blir proffs på o dölja sitt mående o de tror ja många gör, de e ju så tabu o säga att mår psykiskt dåligt o lider av depression eller va de nu kan va. folk vill inte prata om sådant o visst ja sätter mig ju inte precis heller o snackar om det... för folk har sina fördomar om de här. dålig kunskap om va de innebär o så vidare. folk är även rädd för o fråga en fast dom kan se att man är nere men svaret blir ofta jo men de e lugnt me mig o den andra svarar men va kul att allt e bra o så o men innerst inne vill man ju ändå att den andra kramar om en o säger att de e okej o må dålig o ja har en axel du kan gråta mot! men de händer aldrig.... de e en tuff uppgift att hålla den där må bra fasaden fin men de går... ibland så känner ja att ja bara vill skrika rätt ut NÄ JA MÅR INTE BRA! JAG MÅR SKIT O JA ÖNSKAR ATT ENS MAMMA ALDRIG FICK MIG! JAG HATAR MIG SJÄLV! JAG HATAR LIVET! men de blir aldrig så man går o bär på de inom sig tills de inte går längre o då e man tillbaka på ruta ett vilket vill säga botten. o skulle nån råka se att man gråter eller har gråtit så säger dom bara jaja men de e bara till o rycka upp sig! va då bara rycka upp sig? det är inte bara till o rycka upp sig för det finns inget o rycka upp sig för när man är i en djup depression, man ser bara mörker o åter mörker... o sen allt negativt man hör om en är lättare o tro på än allt positiva... för man tycker redan man e ingenting värd, man tycker att man duger inte.. allt är mitt fel o så vidare. de är lättare o tro på de dåliga om sig själv!

ja men va kul!! nej ja är ironisk... 

varför känns de som man alltid går runt me massa ilska, vrede, tomhet o sorg?

ja känner allt de på+ en gång o gjort de nu ett bra tag.. känns som man inte kan prata me nån o gör man de så blir de bara massa ilska som kommer men när man e ensam eller står hos hästarna så kommer ångesten me tårar o ensamheten, hopplösheten.... känner sig värdelös o att man inte duger till nåt... ju mer folk ja har runt mig ju mer ensam känner ja mig.... o för o inte snacka om i stallet... där har ja alltid känt mig hel o att ja duger lika mycket som alla andra ända tills ja blev tvungen o byta stall... där står ja me mina 2 gamla travare tillsammans med en massa fina tävlingshästar i både hopp o dressyr..... mer ensam kan ja inte känna mig i stallet än va ja just nu gör... det är uppenbart att vi inte duger ja o mina gamlingar... inte fina nog... inte värt o prata me mig... inte äns rida ut me för hur skulle de se ut? rida ut men sån ful mäniska o hännes gamla fula travare me deras fina dyra tävlingshästar! ibland önskar ja att ja va en ståtlig örn o kunde flyga så långt bort från mäniskor som de bara gick... leva helt ensam o inte bry sig om nåt... ibland önskar ja att ja kunde lämna livet o få komma till min älskade o saknade pappa o bror... vad är det värt allt de? att känna så här o ha dom humören? varför får inte ja känna glädje? känna mig omtyckt o älskad? 

en sak vet ja iaf o de e att mitt humör svänger kraftigt o ibland hinner ja inte me de själv...

okej, har nån någon gång känt att man har så mycket i skallen som man vill bli av me?

ja har o de e tex så nu, har så mycket i skallen som ja skulle vilja skriva av mig men i stället så blir de tvär stop. de e precis som hjärnan degar ihop o slutar funka, ja jag vet att de låter knäppt men va fan ja e knäpp så e de bara men de bjuder ja på :D

just nu i denna stunden så känns allt väldigt degigt om man nu kan säga så vill säga.

ja men va fan darkie.. nåt har du väl att skriva om? 

om men kanske har ja de. funderar på o göra en till tattoo kanske färga håret spygrönt..

ja menar varför inte? kan ju alltid reta nån så man får nåt o skratta åt. eller varför inte bara fråga okända personer på gatan "kan du se mig?" 

nej ja sa inte att ja va normal. nåt kul ska man väl ha?

eller önska alla en god ju till midsommar? 

ja jag e helt allvarlig! ja gillar att irritera folk på dom mest otänkbara sätten. man kanske skulle göra som fronda sjunger i sin ena låt... betala bussen me en tusenlapp, ja nu hör ju saken till att dom e ju sällsynta men tänk ändå? sjuk sak o de e sån som roar mig. japp då e de sant! ja e psykstörd, men de tar ja inget extrabetalt för ;) 

eller så kan ja ju alltid gå runt på stan o prata som om ja hade en lådsaskompis me mig, snacka om folk hade skakat på huvudet o undrat va de va för fel på mig haha

nä men de gäller o bjuda på sig själv tycker ja men inte på sånt där tråkigt sätt som många gör, stelt o tråkigt o man bara undrar va de roliga ska börja.

japp, ja e störd. de tåls o säga återigen.

men men va gör de om hundra år? 

okej efter en natts rätt så god sömn så känns de bättre idag. ja bortsett att den där halsflussen vägrar o ge me sig men ja nu ska ja ju då inte snacka om den :)

solen lyser o fåglarna kvittrar o hunden rymde o en matte som e irriterad på den busen, ena honkatten löper vilket betyder en jobbig katt, men va gör de om hundra år :) 

livet känns okej idag, skulle till o me kunna tralla lite men de ger ja fan i då ja knappt har nån hals kvar på grund av halsflussen. 

med andra ord så e de här en väldigt bra dag för mig o de gillar ja :)

det ända som ja e lite nere för är att min sandfilterpump har gått sönder så ja kan inte slänga mig i poolen men va fan de gör iofs så gör de inget. 

ja så me andra ord så får ja se va dagen för med sig, kan ju va allt mellan himmel o jord.

ja just de kom tänka på de att nu så e de inte lång tid kvar fören min älskade mamma kommer o hälsar på mig. de längtar ja till :)

varför känner ja mig så tom inombords? va har ja gjort för o må så här? e så trött på de.. orkar snart inte mer.. vill bara skrika rakt ut... känns som mitt inre e helt söndertrasat...

försöker känns den glädjen ja hade igår i ett par timmar men den e precis bortblåst.... va iväg me min sambo en runda tidigare ikväll o de ända ja kunde tänka på va döden... hur skönt de skulle få va o slippa må så här...känna mig tom o trasig... 

tänka så skönt de skulle varit... 

suttit nu ikväll o fingrat på kniven men än har ja lyckats o inte skada mig.. men för hur länge?

evad eller vem avgör om ja ska leva eller inte... ja har väl den rätten o bestämma över mig själv?

en sak vet ja iaf... ja har överlevt denna jävla skit dagen... om ja överlever i morron de vet ja inte... de återstår o se...

att få ångest o inte kunna sätta ord på va som triggat igång de e nog de svåraste för mig.. ibland.. eller ja rätt ofta så blir min ångest så stark o ja bryter ihop totalt o klarar inte av de... tyvärr hittade ja ett bra sätt att rida ut ångestvågen med men tyvärr så är de bara en kortsiktig lösning o ja vet det men just där o då så är de så skönt. ja jag talar om o självskada sig... för första gången i mitt trasiga liv så började jag me o skära mig själv i höst/vinter när allt blev för mycket men innan de så provade ja nåt annat o de blev en överdos me sömnpiller o nej det va inte för o dö utan för ja va så trött o orkade inte med alla känslor o tankar o allt, ville bara slippa ha dom men vaknade upp på sjukan o blev inlåst igen de va andra gången med ca 2 - 3 veckor mellanrum från första besöket. de hann o bli totalt 3 besök på väldigt kort tid för mig o de va tufft o erkänna för mig själv att ja önskade att jag inte fanns. har sedan jul inte varit inlagd mer men mitt självskadebetende fortsätt men ja kämpar på o som ja sagt tidigare en dag i taget men de e inte lätt!

har haft ångest hela dagen idag o ja försöker hitta andra alternativ till o inte skära sönder mina armar o de va då ja började o skriva de här inlägget o de känns lite lite bättre o ja försöker hela tiden o gräppa om de där lilla lilla hoppet som e så långt bort att de knappt märks att de finns där men ja vill ju inte ha de så här, vill ju må bra som så många andra gör.

de värsta är någ ändå när dom närmaste frågar varför ja har ånget eller vad de va som satte igång den, ja kan inte svara på de för ja finner inga ord till dom kännslorna dom bara finns där hela tiden o rätt som de e så blir de för mycket o då brister de för mig.

nej hag är då inte ute efter sympati men vill att folk som inte känner nån som lider av psykisk ohälsa som de så fint heter ska försöka förstå hur det är för oss som lider av det.

ja har mina glädjestunder som igår i stallet hos mina underbara hästar som ja älskar så de gör on i mig. de ända ja gjorde var o hämtade in dom från sommarbetet o pyslade om dom o då just i den stunden så fanns de inget annat för mig, de va bara jag o mina pojkar i hela världen, men tyvärr så har de oxå sitt slut.. ja gick ner med dom i hagen igen o åkte hem o funderade på döden o livet, vad de innebär me livet o döden, hästarna e ju mitt liv men ja kan inte vara me dom 24/7 precis... 

visstn u när ja sitter här o skriver så slår tanken mig att de kan va därför ja har sån ångest idag, för ja mådde så himla bra i nån timme igår.. ja vet inte o tror inte nån annan heller kan svara på de.....