ja då va man hemkommen från jobbet och de har varit väldigt trevligt där idag. 

både skönt o inte skönt o jobba 25% men en dag i taget som sagt va!

nu blir de o vila o äta lite lunch o sen bär de av till mina helt underbara hästar som ja bara älskar o tackar dom för ja lever!

ja varje dag speglas av de där me o må dåligt de kan ja då inte sticka under stolen me.

men när ja väl e i stallet o ser mina pojkar så vet ja att just där o då så finns inget annat än dom, ingen framtid o ingen dåtid utan här o nu. dom ger mig sån glädje att faktiskt kämpa på var dag men iblad e de då inte lätt o se det.

har även två vovvar som ja oxå älskar men på ett annat sätt än hästarna men visst dom betyder oxå oerhört mycket för mig men kan dock inte känna samma sak som ja gör med hästarna, visst de låter kanske knäppt men så är det o så får det vara. 

men för o återgå till hästarna så kommer de nog o bli lite pyssel o tömkörning idag för dom båda då dom inte har gått så mycket o dom e i hög ålder. där efter får man nog bege sig hemåt igen o ta hand om hemmet men de lockar inte precis men de e ett måste.

ja vem vet de blir kanske ett inlägg till ikväll beroende på hur ja känner o mår!

jaha då va de dax.. 

ibland så undrar ja varför man gör vissa saker som man gör, ja menar se på mig, en helt vanlig tjej me ett helt vanligt liv trodde ja men så visade sig att de va inte så.

i många år har ja tryckt undan mina känslor o mig själv o alltid tänkt på andras bästa o få dom o må bra men vad blev priset? jo de blev högt, högre än ja kunde tänka mig! 

ja har kämpat o alltid lyckats o hålla näsan över vattenytan men inte mer, byggt upp en fin fasad där ingen kunde misstänka nåt inte ens mina nära o köra! men en dag tog de slut allt rasade för mig o ja fick veta me besk smak att ja inte hade nåt botten som ja trodde då. nej då jag skulle längre ner mycket längre när o ja ja har varit där nere o vänt igen men än är ja inte uppe, de kan ja lova er. 

de som hände blev ett antal besök på psyk me självmordstankar, självskadebetend med mera. 

men känna mos asså... hur kunde de gå så här illa? jo de blir så efter många års depression utan hjälp i tron att man fixar o reder ut den men så e inte fallet. idag e ja som sagt på väg upp men har haft många bakslag o motgångar o än e de inte över men ja kämpar på o tar en dag i taget o gör de bästa av dagen även om de i andras ögon inte e de bästa men för mig är de det! 

o tack vare allt stöd ja får från min läkare o psykolog så känns de ändå som att de kanske e så att ja oxå nån gång i livet ska få känna den där riktiga glädjen över saker o ting men en sak vet ja iaf o de e att de finns dom som e glada över att överlever dag för dag!